Truckterapi kan inte rekommenderas

En tidig höstmorgon för 30 år sen, välter en truck över mig, på ett par sekunder förändras mitt liv. Nu många år senare är olyckan fortfarande en del av min vardag. Inte som ett problem, men som en resurs, en påminnelse om att det finns saker i livet som är viktigare än andra. Mera än tio år efter olyckan, när jag trodde att jag hade lagt den fullständigt bakom mig, fick jag möta olyckan igen i full styrka…

Att möta det som är… På meditationskudden

Efter fem minuters meditation börjar det göra outhärdligt ont i bröstryggen i höjd med hjärtat, nu är det bara att försöka att uthärda resten av de 50 minuterna vi ska sitta, det är min första retreat med meditationsläraren Jes Bertelsen på retreatstället vid Limfjorden i Danmark i, jag tror 2002.

Det är intensiv undervisning och vi sitter mycket, varje pass är 50 minuter, men så fort vi sitter gör det ont, jag fattar inte vad är det frågan om? Jag har god vana att sitta och är i riktigt bra fysisk form. Jag blir inte rädd, är för frisk för att ens tänka på hjärtinfarkt eller andra farliga sjukdomar och den obehagliga smärtan går bort så fort jag inte sitter och försöker att meditera. De första dagarna går det bra, men sen blir det värre och värre.

Flashback till olyckan

En bit inne i retreaten ska vi ge varandra lite healing och massage, alla deltagare behöver lite omsorg.

Jag blir ”healingpartner” med en kille, han frågar vad jag behöver hjälp med? Jag pekar på ryggen där jag har ont… Han förslår att jag lägger mig på magen, han lägger handen där det gör ont och börja trycka, i samma sekund är jag tillbaka på den iskalla parkeringen i industriområdet i Strömsund, det är den 28 september 1989 klockan är kvart över 6 på morgonen, morgonen efter en av höstens första frostnätter, det är nollgradigt, jag har överlevt men kan inte röra mig.

Genom att ha gjort allt fel de senaste 15 minuterna, har jag råkat ut för ett sorts oavsiktligt självmordsförsök, nej det heter kanske en olycka. Vi skulle plocka ett par pallar med hälsokost av en lastbil, den har igen hiss bak, därför dra jag ut den stora batteridrivna ledstaplartrucken ur lagret. Jag har inte tid att sänka ner gafflarna, tyngdpunkten är hög, sen är det en liten tröskel vid porten och jag har lagt hela min tyngd i när jag dra trucken, för att få upp farten. När jag kommer till porten hänger den sig på tröskeln. Farten, hög tyngdpunkt, tvärstopp = trucken välter över mig.

Det kan högst ta 2 sekunder från det att jag fattar att trucken håller på att välta, till att den träffar mig… Under de 2 sekunderna hinner jag fatta att den kommer, att jag inte kan hinna göra något, förstår jag kommer att dö, den vältande maskinen väger över ett ton.

Den träffar mig först på sidan av halsen och käken, sen efter jag landat på backen kommer den igen över axlar och bröstkorg och rullar sedan åt sidan. Där ligger vi havererade på den rimfrostade parkeringen.

Lever! Men hjälplös som ett nyfött barn

Där någonstans mellan första smällen och tills jag fattat att jag har överlevt, är jag i svarta ingenting, allt är borta… Men inte medvetandet, det ber för mitt liv, lovar att om jag får leva, om jag får en extra chans, ska jag stå till tjänst för den kraft som jag kom i kontakt med där i ingenting, bort om tid och rum. Jag vet inte om det var gud, djävulen, livet eller vad det var för kraft jag mötte och lovade.

Sen ligger jag där på parkeringen hjälplös som ett nyfött barn, helt genomströmmad av tacksamhet över livet, samtidigt som smärtan är nästan outhärdlig och samtidigt som jag känner det som om jag har blivit grundläggande sviken av allt… Det är som om alla kanaler på livets radio spelar samtidig.

Jag lever, fattar att jag kanske är förlamad, skit samma, jag lever, just i denna stund känns livet så oerhört värdefullt. Det kunde ha varit slut, men det kom en extra chans… Tänker att många människor är betydligt smartare än vad jag är, att en mindre extrem konsekvenspedagogik fungera för de som är mera känsliga.

Insikten om att jag är dödlig är en resurs

Efter denna flashback är jag tillbaka i meditationssalen, gråtande och skakad… Överraskad över styrkan av de minnen som kom. Nästa gång vi sitter och meditera gör det inte ont, inte i kroppen i alla fall, det er som att smärtan kan hanteras på en annan nivå. När jag låter minnet vara levande och med i meditationen så gör det inte ont i kroppen, men i själen eller sinnet gör det ont.

Det att gå i truckterapi kan inte rekommenderas, men det gav mig möjligheten att som 29 årig på en splitsekund fatta att jag är dödlig och att det inget är självklart, ingenting kan man ta för givet. Inser hur lite det är jag har kontroll över.

Det står klart att de sekunderna av mitt liv förändrade mina grundläggande prioriteringar radikalt. Prioriteringarna sätts på sin spets i dödens närhet. Vad som var viktigt och mindre viktigt i mitt liv blev tydligt i det klara ljuset när vardagsvanornas gardin rycks bort en stund.

Som 40 åring fick jag nya insikter om meditation, trauman och smärtor. Även nu vid 59 års ålder, 30 år efter olyckan är den en levande del av de erfarenheter som gör att jag är den jag är. Fortfarande en källa till påminnelser om att komma ihåg vad som är viktigt, vad som är mindre viktig. Komma ihåg kärleken och de nära relationer, tacksamheten över livet… Att det inte är självklart. Att vi är så många olika varelser som är beroende av varandra och delar livet på denna unika planet.

Av Anders Fabricius
Fabricius Resurs

Anders Fabricius, Förändring, Grundläggande prioriteringar, Meditation, Meditationsretreat, Meditationsträning, Truckterapi

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Captcha loading...

Fabricius Resurs AB
info@fabriciusresurs.se
Org.nr. 556266-4812

Resursgården
Ulriksfors 435
833 93 Strömsund
Tel. 0730 78 68 22

Gilla oss på Facebook och LinkedIn

© Copyright Fabricius Resurs AB